| << Insteg | Bilder | Filmer | Projekt | Överlevnad | IT | Musik | CV/Resume | Kontakt |
 Flykten från ekorrhjulet... 25 februari 2009 :: Sidan byter plats Jag har kommit igång ordentligt med bloggandet på michelblomgren.blogspot.com. Att hålla igång två sidor om sig själv låter lite överambitiöst - så stort självförtroende har jag "dessvärre" inte. Därför lägger jag denna sidan i träda ett bra tag framöver. Den nya sidan är egentligen bara "självmedicinering", om man nu kan kalla skrivande så. Jag bryr mig egentligen inte om att någon läser den, men insikten om att det jag skriver ligger fritt åtkomligt på nätet räcker för att motivera och ge mig styrka bakom orden - ett faktum man inte nonchalerar så lätt. Det känns som att det sätter sig i det undermedvetna och orden, som egentligen är en form av navelskåderi, fungerar mycket bättre än om jag hade fört en dagbok som man vet att ingen kommer att titta i. Jag kan dessutom lätt gå tillbaka och reflektera över sådant jag gjort innan och hur nära i tiden det inträffade, en ganska bra resurs om man inte är en seriös dagboksskrivare med andra ord. I början kändes det lite konstigt att lämna ut sig själv i mer detalj än man är van vid, men efter ett tag så inser man att vara överprivat är inte bra för själen. Vi har alla problem i olika utsträckning och att hålla tyst om dem låter som att man antingen tycker att man är för viktig, för svag eller har mindervärdeskomplex. Människor älskar att snacka skit, varför inte göra det om något vi brinner för istället för att knipa ihop och bara snacka ytligheter? Du kommer fort att märka att den nya sidan handlar väldigt mycket om is- och mixklättring (ja, klättring överhuvudtaget). Denna aktivitet definierar hela mitt liv - dygnet runt. Jag har till och med vaknat av att jag ryckt till i armen då jag drömt om att ha svingat en isyxa. Klättring är mitt liv. Mitt intresse för ämnet överlevnad och att göra film om det har tyvärr sinat. Jag vill nå långt inom klättring och för att göra det måste man lägga ner mycket tid, därför är valet lätt. Bloggen är till för att hålla ångan uppe och inte släppa fokus, dvs att inte bara drömma, läsa eller se film om klättring utan att verkligen gå ut och klättra på riktigt. Visserligen är det inget problem, men man förlorar lätt fokus i tillvaron när man slits mellan jobb och diverse krämpor. För inte så länge sedan fann jag några ledord i tillvaron - "att nå så långt det går". Det låter kanske lite smått självdestruktivt och samtidigt lite flummigt, utan konkret mål. För min del gör det att klättringen - en "lek" - blir seriös och viktigare än annat i livet (som t.ex jobb, en ganska meningslös aktivitet sett ur ett karaktärsbyggande perspektiv). Att ständigt sträva är allt en människa behöver för att vara lycklig. Finns det inget att kämpa för förlorar människan meningen med livet. Svårar än så är det inte. I min värld är strävan en perfekt harmoni mellan psyke och fysik. Till detta följer alla dygder människan satt namn på (t.ex rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet). Detta är vad klättring innehåller för mig. "The mountains are silent teachersAlltså, du ska till michelblomgren.blogspot.com för att se vad jag pysslar med idag.  nästa inlägg
Äntligen ploppar jag ut en klätterfilm efter mycket snack. Filmen heter MONO (givetvis inspirerad av Mike Hoover's SOLO). Läs mer på http://michelblomgren.blogspot.com/2008/11/mono.html. Du kan även ladda ner en torrent-fil med en PAL DVD ISO-fil och bränna till DVD här http://michelblomgren.com/videos.html. nästa inlägg
Jag har bestämt mig - som de sa i reklamen. Efter en lång tids svacka följt av för mycket jobb bestämde jag mig för att stanna upp, tänka till och vända om... tillbaka till ursprunget, till svaret på frågan varför? För att härda ut och hålla mig kvar på leden trots "route finding"-problem har jag startat en blogg där jag ämnar publicera allt relevant om vägen till målet, från noll till "slutdestinationen" (vad det nu än är). Målet är något luddigt för tillfället, men tillräckligt för att motivera mig att fokusera på vad jag egentligen vill i livet... att nå så långt det går. http://michelblomgren.blogspot.com >> nästa inlägg
Det sägs att förr eller senare skaffar sig alla aidare ett par isyxor. Mina köpte jag i veckan
och de har redan slitits slöa efter några intensiva dagar vid klipporna. Min tid är vinter och
jag förstår inte att jag satsat på is/mix-klättring innan. Nu hoppas jag på en iskall vinter
samt någon frusen resa (huttrar av inspiration!) - dessutom vet jag ett par projekt som
nu verkar möjliga med yxorna i högsta hugg. Det finns något att satsa på - att prova nya grejer
är extremt motiverande.
Denna helgen fick Utbybergen stå bi för att dra till morsan och ett lite annat käk. Mitt eget
är lite hårdkokt - har bara friluftskäk i hyllorna för tillfället, frystorkat och konserverat blir
lite tråkigt i längden om man säger så. Yxorna, rep och säkringar följde givetvis med då det finns
en liten vägg inte långt därifrån. Morsan ville haka på och titta på spektaklet.
Det kanske inte blev så mycket klättrat, vi slogs mest mot myrorna och myggen,
men hon hann ta några bilder i alla fall.
Länk >>
nästa inlägg
Förra helgen drog jag, ett par lärare och en elev (den ende elev som inte bangade) ut på en liten strapats med bland annat firning och överlevnadsteknik på schemat. Solen stekte, men trots det lyckades vi genomföra alla moment - två firningar, nästan 20 km vandring (totalt), gräva fram lite kolhydratrika rötter (vass och kaveldun), koka tallbarrste, elduppgörningsövningar, luffarfiske, m.m. Klicka här för att kolla in bilderna (huvuddelen tagna av Gustav Karlsson). nästa inlägg
Less på att inte nån vill eller kan klättra när man själv vill eller kan så har jag slängt upp en grupp på Google Groups. Gruppen fungerar i första hand som en mailinglista och klätterförmedling. Om du bor i Göteborg och är sugen på att utöka din klätterkrets - registrera dig åtmintsone på mailinglistan, det kräver inget konto hos Google, bara din e-postadress (mailinglistan är fri från reklam). Länk: http://groups.google.com/group/gbgclimbing nästa inlägg
Jag gör slag i saken och byter till modersmålet på siten. Materialet är trots allt endast intressant för infödingar. I dag strålar solen och temperaturen har gått upp ett par grader. Vädret är ju som bekant lite knepigt - regn större delen av vintern och vinter med snö på våren. I natt skall det bli minus 4-5 grader och mer snö. I går va det minus 10.7 på natten och i söndags (när ingen, typiskt nog, ville eller kunde ut och klättra) va det minst 10 grader varmt. Naturligtvis skall man vara magsjuk när solen skiner, alltid måste det vara så j**la typiskt. Efter ett tags urfegning rörande den tekniska klättringen så har motivationen och modet smått kommit tillbaka - så snart är det dags att smeta ut lite aluheads på några nya projekt i Fjällbo. Innan sommaren är här så är tanken att det skall finnas fler (ledda) aidleder vid Supertaket än det finns frileder och det är inte långt kvar innan det är verklighet. Trots att det har klättrats flitigt i vinter så började jag efter ett tag tröttna på att klättra i leran och regnet, så det blev aldrig så många nyturer som jag hoppades på. Förhoppningsvis blir det bra vårväder och hela helger i stegarna stekandes i solen (hoppas kan man ju alltid). 
Men, man ska inte vara så negativ, jag frirepsoloklättrade trots allt
hela förra fredagen, lördagen och söndagen. Drog några av de lättaste lederna i
Utby (dvs 3 till 5-). Intressant nog blev det lite episkt på två av de lättaste
lederna - Fars Dag 3 vid Slabben och Tjabo 4- vid Övre väggen. Jag hade med mig
ett 20 metersrep vilket räcker OK till Slab of Thirst, Skärselden,
Undanflykten, Myran, m.fl. På Fars Dag gjorde jag världens repdragslösning, men
när man kör repsolo så spelar repdrag ingen roll (man drar inte repet efter
sig, man slackar själv rep från en ryggsäck). Fars Dag tycker jag är tämligen
läbbig trots graden i och med att om man faller får man en helvetes pendel, dvs
om man inte traverserat så långt att man istället kratrar, vilket också ser ut
att vara möjligt - speciellt när man inte äger så stora säkringar som behövs på
sina ställen. När jag väl va uppe efter att ha spenderat större delen av tiden
på att göra överkreativa kilplaceringar tog repet slut och nästa problem
uppstod. Jag hade rackat för lite utrustning och för kort rep - underbart.
Trots att jag bara hade småkilar och 2 hexor kvar så gick det att få till en OK
standplats genom att använda cordeletten (7mm repsnöre) som förlängning av
repet. Rensningen/nedfirningen gick bra, men jag tog inte risken att klättra
upp igen (på topprep) med en så super-bomber standplats utan gick istället runt
och plockade ner grejerna.
Jag fick ungefär samma problem på Tjabo. Står det att leden är 20 meter så
kanske man bör ta med sig några meter rep mer som marginal. Repet räckte dock
precis, problemet va att det blev en äcklig traversrensning av en kil som satt
drygt 6-8 meter till vänster om standplatsen (dvs vid utsteget) - ytterligare
en riktigt kompetent lösning. Jag började traversera mot kilen för att rensa
den och tänkte att rippar kilen får jag kul, och kul fick jag. Givetvis rippade
kilen och jag flög i väg i en läbbig pendel tvärs över hela svaväggen - vad gör
man inte för att inkompetensförklara sig själv?! Tur att man hade en standplats
som höll att falla i åtminstone :)
nästa inlägg
|
Namn:Michel Blomgren Ort: Göteborg Född: 1979 - samma år som Jim Bridwell & Steven Brewer gjorde första riktiga bestigningen av Compressor Route 5.10 A3 på Cerro Torre ;-) Intressant för tillfället: Carpe Vita - en fix idé att nå så långt det går Mötesplats för göteborgsklättrare Silvia Vidal - 21 days solo on Shipton Valerio Folco climbing B.A.T A3 |